Att främja övergången till en hållbar samhällsutveckling ställer nya krav på universiteten

Mänskligheten befinner sig kanske vid den mest spännande och utmanande tidpunkten i historien. När våra förfäder ersatte sin nomadiska livsstil med fasta adresser slängde de antagligen till att börja med sitt avfall där det uppstod och använde fritt vilt som föda och träd som energi. Senare insåg de troligtvis att de måste kontrollera hur de använde sina resurser när de blev sjuka av vattnet som nedsmutsats av deras eget avfall och när de lokala livsmedels- och energikällorna snabbt tog slut.

I takt med att den globala befolkningen ökade blev det uppenbart att det var nödvändigt att hantera resurserna på regional nivå, eftersom kvaliteten på luften och vattnet i en region påverkas av handlingar i intilliggande regioner. Klimatförändringarna och övriga globala förändringar har nu övertygat oss om att vi måste hantera våra resurser även på global nivå.

Jordens resurser är inte oändliga
Det här skedet i mänsklighetens historia inleddes då Apollo-astronauterna på 1960-talet tog en bild av jorden från rymden. Bilden fascinerar oss än i dag och den visar tydligt två egenskaper hos jorden som vi sällan stannar upp och reflekterar över. Det första är att våra förfäder hade fel när de kallade vår planet för jorden. Det hade varit mer korrekt att döpa den till vattnet eller havet, eftersom haven täcker mer än 70 procent av jordens yta. Den andra iögonfallande egenskapen är att jorden inte har någon koppling till andra himlakroppar. Bilden bevisade för oss att när vi har tagit slut på de naturtillgångar vi är beroende av, så kommer de inte att fyllas på igen. Bilden visade oss även att det är praktiskt taget omöjligt att bli av med avfallet. Plast i havet? Var skulle det annars vara? Vi har sedan 1950-talet vetat att det inte är nedbrytbart och vi har accepterat att det är en engångsprodukt. Klimatförändringar? Vårt samhälle har ända sedan den industriella revolutionen förlitat sig på förbränning av så gott som inert fast kol, något som har resulterat i en överdriven produktion av kol som innehåller växthusgaser, inklusive koldioxid. Jämfört med plast syns det här avfallet inte, men det finns här ändå.

De globala målen för en hållbar utveckling (SDG)
Även om vi sedan Apollo-fotot togs har haft visuellt bevis för att jordens resurser inte är oändliga, dröjde det ända fram till 2015 med FN:s antagande av Agenda 2030 och de globala målen för en hållbar utveckling innan vi kom överens om ett globalt avtal som erkände att resurserna är begränsade. En möjlig förklaring till varför det dröjde så länge från det att vi fick bevis på resursbegränsningen tills dess att det erkändes på den politiska arenan kan vara att erkännandet av resursbegränsningen omgående väcker frågan om hur resurserna ska fördelas. De globala målen kan alltså därmed betraktas som en vision för hur vi vill fördela jordens resurser bland oss snart 9–10 miljarder människor – som alla har rätt till utveckling. Detta gör de globala målen relevanta för alla människor, alla länder och alla företag på jorden. Många antar att målen främst riktar sig till utvecklingsländerna, men när det handlar om (överdriven) resursanvändning är det de utvecklade länderna som är de största syndarna.

Business as usual kan inte leda till en hållbar utveckling
De globala målen måste betraktas och hanteras gemensamt. Efter globala målens införande ser vi en tendens hos företag, kommuner och till och med länder att ”profilera” sina hållbarhetsinsatser genom att välja ut de mål (plocka ut godbitarna) där de har störst möjlighet att göra en positiv insats. Men i själva verket har alla människans aktiviteter såväl positiva som negativa följder för den hållbara utvecklingen. Om vi enbart fokuserar på de positiva följderna (win-win eller synergier) kommer det inte automatiskt att leda till en hållbar utveckling. (Detta win-win-synsätt påminner för övrigt om den nuvarande favoriten inom politik och näringsliv, nämligen grön – eller blå – tillväxt.) Det är klart att samhällsutvecklingen måste utnyttja synergierna mellan olika mål. Men för att bidra till en hållbar utveckling måste synergierna mellan målen maximeras samtidigt som kompromisserna, det vill säga målens negativa inverkan på andra mål, minimeras. Om kompromisserna ignoreras i företagens och samhällets utvecklingsmodeller är en hållbar utveckling inte möjlig. Att utstaka en hållbar utvecklingskurva för samhället och samhällets aktörer kräver en systemisk förståelse för den ömsesidiga påverkan som individuella åtgärder har inom alla samhälls- och miljösektorer.

Katherine Richardson är professor i biologisk oceanografi och chef för Sustainability Science Centre vid Köpenhamns universitet.

Universiteten och en hållbar utveckling
Universiteten har traditionellt sett inte varit särskilt duktiga på att ge sina studenter en systemisk förståelse. I norra Europa är så gott som alla universitet organiserade efter kunskapsområden. Vår undervisning är vanligtvis forskningsbaserad, vilket innebär att den utförs av forskare som per definition är experter på mycket specialiserade områden. Utbildningsutbudet utformas inom varje kunskapsområde och framsteg inom ett ämnesområde innebär vanligen ett ökat fokus på detaljer och specialisering på det här området. Denna undervisningstradition är inte lämplig om man vill få fram de hållbarhetsexperter som efterfrågas i allt större utsträckning inom såväl näringslivet som den offentliga förvaltningen. De globala målen för en hållbar utveckling hanterar samhällsutmaningar som sträcker sig över olika kunskapsområden. En hållbar utveckling är inte en studieinriktning i sig utan ett koncept som måste integreras i ALLA utbildningar. Om vi ska kunna uppfylla de globala målen kräver det att företagen – som aldrig tidigare – respekterar och förstår de globala utmaningar som hanteras liksom de mätvärden som kan tillämpas för att mäta framstegen mot målen. Förutom att ompröva undervisningen på våra egna universitet måste vi även överväga hur vi bättre kan koppla läroplanerna på universitet som traditionellt fokuserar på näringslivet, tekniska vetenskaper och mer allmän grundforskning till de globala målen. Kort sagt måste vi helt och hållet ompröva våra universitetstraditioner för att kunna främja övergången till en hållbar samhällsutveckling.

/Katherine Richardson

Alla nummer
No 1 2017, cover
Omslag för Science Faculty Magazine 2 2015
Science Faculty Magazine Nr 1 2015