Grundforskning = onyttig forskning?

Den här krönikan utgör en betraktelse från en begränsad horisont – min horisont. Jag är professor i oorganisk kemi vid KTH och huvudsekreterare för natur- och teknikvetenskap vid Vetenskapsrådet. För den händelse att ni inte vet vad oorganisk kemi är, så benämndes ämnet mineralkemi på Berzelius dagar, och omfattar väsentligen grundämnenas kemi, alla 118 kända och några hypotetiska.

Jag disputerade vid Lunds universitet 1990 och har varit verksam med forskning och undervisning vid universitet sedan dess, tidvis utomlands. Villkoren att bedriva självständig och långsiktig forskning inom ett grundläggande naturvetenskapligt ämne, som oorganisk kemi, har förändrats radikalt sedan 1990. Mina forskningsprojekt har sedan åtminstone 15 år blivit allt mer tillämpade; det är där extern finansiering finns. När jag tillsammans med kollegor inom ett samarbetsprojekt nyligen diskuterade en gemensam framtida forskningsstrategi, så konstaterade en av mina yngre kollegor att vi måste ”go where the money is”. Och det är nog en mer eller mindre uttalade strategi för de flesta av oss inom universitetsvärlden idag. I detta sammanhang kan vi också konstatera att antalet lärare/forskare verksamma inom oorganisk kemi i Sverige idag enbart är en bråkdel av antalet 1990.

År 2010 slogs oorganisk kemi vid KTH ihop med några andra avdelningar för grundläggande kemiämnen till avdelningen för tillämpad fysikalisk kemi. Vi hade alla blivit alldeles för få för att kunna hantera den administration som krävs vid en avdelning, och dessutom utgjorde vi alldeles för små vetenskapliga miljöer för att kunna erbjuda en kreativ forskningsmiljö för våra yngre medarbetare. Var detta den sista avdelningen för oorganisk kemi i Sverige som gick i graven?

Förra sommaren deltog jag i de så kallade oorganiker-dagarna organiserade av Svenska Kemisamfundet och kunde till min initiala förvåning konstatera att denna konferens lockade nära 200 deltagare. Var kom alla dessa ifrån? Jag insåg efter ett tag att det nog bedrivs mer forskning inom oorganisk kemi i landet idag än någonsin, men att de flesta utövarna varken identifierar sig själva eller den forskning de bedriver som oorganisk kemi. Man kan tycka att det är utmärkt att kunskapen från ett grundläggande ämne kan tillämpas inom en mängd andra områden. Men vad händer långsiktigt om den inomvetenskapliga grunden försvinner och kunskapsfronten inom oorganisk kemi som eget ämne inte drivs framåt? Tillåter finansiering av mer tillämpade aspekter av oorganisk kemi att man också följer upp viktiga grundläggande frågor?

Tidigare har lärosätena stått som garanter för att de grundläggande ämnena kunnat utvecklats inomvetenskapligt och att kunskapsinnehållet förmedlats genom undervisning på högre nivå. Idag är alla vi som är verksamma vid lärosätena helt beroende av extern finansiering, och ordet fakultetsfinansiering har vid många lärosäten väsentligen förlorat sin innebörd. Eftersom undervisningen dessutom är underfinansierad i ett ämne som kemi, där laboratorier, behövlig personaltäthet för laborativ handledning och kemikalier utgör en signifikant kostnad, kan ingen lärare inom kemi försörja sig på enbart undervisning. Med tanke på att alla externa utlysningar är förknippade med en mördande konkurrens och dessutom har en maximal tidshorisont på 4-5 år, så kan man undra vilken typ av forskning som premieras i Sverige idag. Har vi förutsättningarna att bedriva långsiktig inomvetenskaplig forskning med enbart ny kunskap som mål?

År 1992 hade jag förmånen att som post-doktor bedriva forskning vid Cornell University i USA under handledning av Roald Hoffmann. Cornell University och Roalds forskargrupp kännetecknades av en otrolig vetenskaplig kraft och kreativitet, vilka inte lämnade någon medarbetare oberörd. Jag besökte åter Cornell University 2013 för att delta i ett symposium till ära för Roald i samband med hans 75-årsdag. Jag slogs återigen av det vetenskapliga genomslag ett större amerikanskt universitet har. Roald höll ett rörande tal om sin uppväxt och karriär och passade på att tacka alla som påverkat honom i hans vetenskapliga resa. Han avslutade med ett tack till Cornell University med orden ”Thank you Cornell University for always allowing me to pursue interesting, but not necessarily important, research over all years”.

Uppenbarligen bär intressant forskning långt; Roald är nobelpristagare och en av vår tids mest citerade forskare, och hans teoretiska insikter har format en hel generation kemisters syn på kemisk bindning. Många landvinningar inom till exempel organisk syntes, vilket lett till nya och bokstavligt talat livsavgörande läkemedel, skulle inte varit möjliga utan de grundläggande insikter som hans forskning skapat. Skulle denna typ av forskning kunna bedrivas i Sverige idag?

Om vi flyttar oss från det grundläggande ämnet kemi till det grundläggande ämnet astronomi, så utgör astronomi ett mer renodlat kunskapsorienterat ämne. Insikten om hur till exempel galaxer eller stjärnor är uppbyggda är svåra att omsätta i ”nyttiga” produkter. Mina vänner inom astronomi brukar vid sådana frågor hänvisa till bieffekter som utveckling inom optik och bildbehandling med avgörande och viktiga konsekvenser inom andra områden, såsom medicinsk diagnostik.

Man kan likna bieffekterna vid utvecklingen av world wide web vid CERN eller nya material som utvecklades inom Apollo-programmet. Dessa är viktiga, men grundsyftet med astronomisk forskning är i regel inte primärt en fråga om instrumentutveckling; det utgör snarare verktyget. Givetvis är kunskaperna från forskning inom astronomi helt avgörande för långsiktiga och strategiska ställningstaganden som rör människor i världen, även om de allt för ofta utmanas av icke-vetenskapliga trossatser. Har vi råd att inte stödja ren kunskapsinriktad forskning? Har vi råd att inte vilja veta?

Kungl. vetenskapsakademien publicerade för några år sedan en skrift om grundforskningens värde, där en mängd exempel lyftes fram på landvinningar inom vårt moderna samhälle som inte skulle varit möjliga om inte den grundläggande kunskapen funnits på plats. Ofta har dessa kunskaper förvärvats flera decennier tidigare, och vid det tillfället fanns ingen tydlig ”nytta” med de nya insikterna. Häri ligger en del av den pedagogiska utmaningen för all grundläggande forskning; att peka på en möjlig nytta långt i framtiden står sig alltid slätt mot argument om nytta idag, löften om att bota din sjukdom nu, eller att skapa en ny kommersialiseringsmöjlighet idag. Vi ser en allt tydligare fokusering på de samhällsutmaningar vi kan identifiera idag; talet om utmaningsdriven forskning har blivit ett mantra. Märkligt nog betraktas forskare vid lärosätena som avskilda från samhället i övrigt, och som att de aldrig hört talas om vilka utmaningar mänskligheten står inför.

När en kollega tillfrågades om Vetenskapsrådet alls stödde någon forskning med relevans för en mycket aktuell utmaning för Sverige och Europa, så visade en snabb sökning att rådet under de senaste åren stött grundläggande forskning inom det utpekade området med cirka 250 miljoner kronor. Myten om universitetsforskare i sina elfenbenstorn är död sedan länge, men dess rykte lever envist kvar. Alla forskare är idag en integrerad del av samhället och utbildar dessutom en stor del av samhällets unga människor med dagens kunskap som bas. Kanske når man bättre och mer kreativa forskningsresultat genom att stödja fri men utmaningsrelevant forskning, snarare än styra den med utmaningsdrivna initiativ låsta till dagens kunskapsnivå?

 Min betraktelse ovan berör givetvis den eviga diskussionen om balansen mellan tillämpad (utmaningsdriven) forskning och grundläggande (onyttig) forskning. Båda typerna av forskning behövs! En god balans mellan de två är också viktig, och vi tycks idag i Sverige sakna någon som klarar att ta ansvar för denna balans. Lärosätena äger inte längre förutsättningarna för att ta ett sådant ansvar. Min betraktelse ovan kan givetvis tolkas som en klagosång över svunna tider, men jag ser betraktelsen snarast som en välgrundad oro över att vi (samhället) inte längre är beredda att avsätta tillräckliga resurser för att bygga en kunskapsbas för framtiden. Den kunskap vi förmedlar till unga genom undervisning och den kunskap som måste vara grunden för beslut på många nivåer i vårt samhälle. I takt med att vårt samhälle blir allt mer komplicerat och tekniskt, så blir det också allt viktigare att vi alla, och inte minst våra ledare, har en aktuell kunskapsbas att luta oss mot när viktiga beslut ska tas.

/Lars Kloo

2-2016-LarsKloo-krönika-profilbild

Lars Kloo: Professor i oorganisk kemi på KTH samt huvudsekreterare för ämnesområdet naturvetenskap och teknikvetenskap på Vetenskapsrådet.

Alla nummer
No 1 2017, cover
Omslag för Science Faculty Magazine 2 2015
Science Faculty Magazine Nr 1 2015