Julens blommor kommer från fjärran

Några av de blommor vi förknippar med julen har sitt ursprung långt från nordens snötyngda granar. Julstjärnan är egentligen en mexikansk buske. Julrosen är inte alls en ros, utan är närmare släkt med smörblommor. Hyacintens namn kan spåras till ett språk som talades på Balkan och i delar av Östeuropa för fyratusen år sedan. Läs botanikern Åslög Dahls beskrivning över julens blommor.

Julstjärna

julstjarna

Den mexikanska ursprungsbefolkningen utvann rött pigmentet från julstjärnan och använde det för att färga textilier med.

Julstjärnan är egentligen en mexikansk buske, som kan bli upp till fyra meter hög och som trivs i ett torrt och varmt klimat. De röda bladen, som inte är kronblad utan högblad, gör den till en fin juldekoration. Men det är framför allt blomningstiden som bidragit till att den också i ursprungslandet kom att få heta ”Julaftonsblomman” redan på 15- eller 1600-talet.
När dag och natt är lika långa, börjar julstjärnan att förbereda sig för att blomma. Den röda färgen utvecklas så att den lagom till december kommer att stå i fullt flor. Högbladen lockar pollinatörer till de egentliga blommorna, som är små och oansenliga. Den mexikanska ursprungsbefolkningen utvann det röda pigmentet för att färga textilier med.

I många länder är växten känd under namnet Poinsettia efter en amerikansk ambassadör i Mexico, som år 1828 skickade hem julstjärnan till sina växthus i South Carolina. Det vetenskapliga namnet Euphorbia pulcherrima betyder ”den allra vackraste törelväxten”. Från USA, där julstjärnan började odlas i stor skala som prydnadsväxt, och från Tyskland, där mycket av modern förädling har bedrivits, har julstjärnan spridits över hela världen.

Där klimatet tillåter, odlas växten på friland, men den tål inte frost och hos oss trivs den bara inomhus. I Sverige började julstjärnan förekomma i mitten av 1900-talet, och den blev vanlig mot slutet av 1960-talet. När de röda bladen fallit av, kan man behålla plantan som krukväxt. Den trivs bra i ett ljust fönster, i temperaturer runt 20 grader. Blir det mindre än 12 grader mår den direkt illa. Julstjärnan vill ha vatten när jorden känns torr, men skall absolut inte övervattnas. Det finns många olika kultursorter, också sådana där högbladen är rosa, gula eller vita.
Julstjärnan har en giftig, slemhinne- och hudretande mjölksaft, som kan tränga fram ur skador och ur avbrutna bladskaft. Eftersom smaken är skarp är förgiftningsfall sällsynta. Man bör emellertid vara försiktig så att små barn inte kommer åt dem och till exempel får saften på fingrarna. Personer som yrkesmässigt hanterar julstjärnan har i enstaka fall kommit att utveckla hudallergi.

Julros

Julrosen (Helleborus niger) är inte alls en ros, utan är närmare släkt med smörblommor, sippor och aklejor. I naturen växer den i kalkberg i Sydosteuropa, och har där anpassat sig till att blomma under den milda och fuktiga vårvintern i stället för under sommaren då det är alldeles för varmt. Hos oss kan den börja blomma redan i december om det är en mild vinter och därför har den fått sitt namn.

julros

Liksom andra smörblommeväxter innehåller julrosen bittert smakande alkaloider och är giftig. Namnet Helleborus betyder just ”en dödligt giftig växt”.  Den har en mycket gammal historia som läkeväxt, även om det ansågs vara mycket riskfyllt att använda den, och den fördes under medeltiden runt hela Europa med klosterväsendet. Därifrån spreds den till vanliga människors trädgårdar. Avkok av växten har ända sedan antiken använts för att fördriva ”galenskap, raseri och tungsinne”, liksom bland annat också gikt. I folktron ansågs en julros som planterats vid husknuten, strötts på golvet eller hängts upp vid ladugårdsdörren skydda mot onda andar, häxor och oknytt. Den hade magisk kraft.

Man bör vara försiktig när man hanterar växten. Växtsaften kan ge upphov till överkänslighetsreaktioner i form av vätskefyllda blåsor och till långvariga domningskänslor i fingrar och händer.
Under julen kan man ha julrosen inne i en kruka, men den trivs bäst i rabatten utomhus. Den bör odlas i näringsrik, kalkrik jord och halvskugga på fuktig men inte vattensjuk mark. Då kan den bli mycket gammal och skänka glädje under hela den långa vintern, och till och med blomma i snön om det inte är alltför kallt.

Hyacint

Hyacinten kommer från östra Medelhavsområdet och Mellanöstern, där den förekommer från havsstranden upp till 2000 meters höjd. Den vilda växten har en mycket mindre blomställning än den moderna prydnadsväxten, med högst femton ljusa till mellanblå blommor i varje ax. Någon gång är blommorna vita. Men den doftar lika starkt som de odlade hyacinterna gör.
Namnet hyacint kan spåras till ett språk som talades på Balkan och i angränsande delar av Östeuropa för fyratusen år sedan. Det har med vattnets blå färg att göra. Växten har säkert odlats mycket länge, och förekom bland annat med firandet av det persiska nyåret och av pånyttfödelse. Enligt en antik legend var Hyakinthos en vacker ung man som älskades av både solguden Apollon och av vindens gud, Zephyros. Ynglingen ville imponera på Apollon och visa att han kunde ta fatt dennes kastade diskus. Den svartsjuke Zephyros ändrade vindriktningen så att Hyakinthos i stället träffades av diskusen och dog. Ur blodpölen växte det upp en hyacintplanta. Det är dock inte alldeles säkert de gamla grekerna syftade på samma växt som den vi kallar för hyacint.

Odlingen av ”vår” hyacint som prydnadsväxt har i alla fall säkert pågått mycket länge. Gamla lökväxter var mycket populära inom den muslimska tradition som efter romarrikets fall räddade mycket av den antika kulturen till eftervärlden. Det var tack vare den, som prydnadshyacinten introducerades till Europa, där aktiv förädling pågått sedan 1500-talet.

Den moderna prydnadshyacinten skiljer sig från de flesta andra av våra traditionellt odlade lökväxter, eftersom den inte är resultatet av hybridisering mellan flera olika vilda arter. Troligen hade de första västeuropeiska växtförädlarna bara haft tillgång till en begränsad mängd frön. Urvalet har skett i avkomman till korsningar mellan närbesläktade individer. Med de nya fröplantorna har önskvärda egenskaper kombinerats på ett nytt sätt och har sedan kunnat bevaras genom att föröka dem med lökar. Ibland har genetiska förändringar inträffat, som till exempel medfört extra mycket vax på bladytorna, fler blommor i axet, en ny färg eller så kallad dubbelblommighet. Många av dessa nya former har gått förlorade. Av flera tusen kultursorter som sett dagens ljus under de nästan femhundra år som förädlingen pågått, finns endast ett hundratal kvar.

De lökar man kan köpa i affärerna i början av december är oftast värmebehandlade för att kunna blomma till jul. Men man kan plantera hyacintlökar i början till mitten av oktober. De kan sättas i en cirka 10 cm hög kruka med en blandning av lika delar jord och sand, och med en krukskärva eller lecakulor i botten. Ungefär en tredjedel av löken skall sticka upp ovanför jordytan. Jorden skall vara fuktig, men inte blöt. Nu skall krukorna stå svalt och helt mörkt. Det går till exempel att packa krukorna i en låda utomhus och täcka dem med jord; eller helt enkelt ställa dem i en låda med lock i ett svalt, frostfritt utrymme. Om det blir frost, täcker man utomhuslådan med löv och ris. I månadsskiftet november-december tar man in lådan i rumsvärmen. Lökarna måste fortfarande vara skyddade mot ljus. Mörkret behövs för att blomstänglarna inte skall stanna i utvecklingen. Därför behöver man också täcka lökspetsen med exempelvis en pappersmössa när man driver löken i ett glas.

När bladspetsarna sticker fram tydligt, tar man fram krukorna och ställer fram dem i ljuset på fönsterbrädan. Under blomningen kan man vattna lite mer än förut, men låta jorden torka upp mellan gångerna. Det är en fördel om plantorna nu inte står alltför mörkt och varmt, eftersom de då tenderar att ”dra iväg” och vissna för fort. Även blommande plantor tål ganska låga temperaturer och kan med fördel stå i ett uterum eller på balkongen, så länge som temperaturen inte går under nollan. När blomstängeln och bladen vissnat ner efter julen kan man ta bort dem och förvara lökarna torrt till dess de kan planteras ut i trädgården och blomma om utomhus.

Många tycker nog att det framför allt är hyacintens karakteristiska doft som bidrar till julstämningen. Om ingen i familjen är överkänslig, är den ett trevligt inslag hemma. Men i offentliga miljöer bör man inte använda den. Det är inte ovanligt att hyacintdoft leder till luftvägsbesvär, särskilt hos allergiker, astmatiker och personer med doftöverkänslighet. Också klåda, bindhinneinflammation och till och med tillfälligt nedsatt syn har rapporterats. Lökarna innehåller kalciumoxalatkristaller som kan ge eksem och andra hudirritationer, främst hos personer som hanterar dem yrkesmässigt och som därför ofta kommer i kontakt med dem.

Lämna kommentar

E-postadressen publiceras inte.

*