Han gräver efter havens dolda kolpump

Som barn lekte Isaac Santos i Brasiliens klarblå hav. Nu, som nybliven göteborgare, planerar han att återvända till sitt gamla hemland för att forska i Amazonas djupa gyttja. Målet är att på plats mäta hur Mangroveträdens krabbor hjälper mot klimatkrisen.

isaac santos är i högsta grad en global medborgare. Först flyttade han från sitt hemland Brasilien till USA för att bli student och stannade tills han tagit doktorsexamen. Nästa hemvist blev Australien. Där blev han kvar i elva år och hann både bilda familj och bli australiensisk medborgare.

När han och familjen för ett år sedan valde att flytta till Göteborg var det framför allt en båt som lockade. Universitetets nya forskningsfartyg R/V Skagerak, som ska tas i bruk nästa år, är en tämligen unik satsning, även internationellt sett.

– Jag skulle säga att fartyget var en av de viktigaste faktorerna som gjorde att jag flyttade hit. Det är en väldigt tydlig signal om att vi satsar på marin forskning här, säger Isaac Santos, professor i marin kemi.

En annan stark drivkraft var att Göteborgs universitet är positivt till att bedriva forskning i andra länder. I Australien var han tvungen att studera den marina kemin på plats.

i november bär det av till Amazonas. Tillsammans med ett nytt forskarlag ska han bygga upp ett högteknologiskt mini-laboratorium i fält. Efter att ha installerat sina instrument i träd, gyttja och vatten kommer de kunna göra kombinerade mätningar på ett sätt som inte varit möjligt tidigare. Bland annat av radon, koldioxid, metan och kol-isotoper.

Isaac Santos häller upp en blå vätska i en plastbehållare i ett laboratorium.

Isaac Santos planerar fältstudier i Amazonas under hösten. Målet är att analysera överföringen av koldioxid från mangroveträdens gyttja till havsvatten. I nästa steg vill han undersöka effekterna på global skala.

isaac santos letar efter en viktig pusselbit som rör mangroveområdenas förmåga att binda koldioxid. Hittills har forskningen fokuserat på överföring till marken. Han vill visa att områdena även för över en stor andel till kustvattnet, där det lagras som ”blått kol”.

Här spelar de gyttjeboende småkrabborna en avgörande roll.

– Tunnlarna som krabborna gräver i gyttjan gör att kustvattnet kan filtreras. När vattnet åker in och ut genom hålorna blir det som en kolpump, eftersom det gör att mangrovegyttjans kolföreningar pumpas in i havsvattnet.

Processen kallas utvällning och medför att alkanitet tillförs havet. Det är också det som ger havet sin buffertförmåga mot att bli för surt. Projektet kommer även att undersöka hur samspelet mellan träd och vatten påverkar surhetsgraden.

än vet inte Isaac Santos exakt hur stora mängder kol som havet tillförs i processen. Bara att det är mer än vi tror.

– Våra första resultat visar att det överstiger tidigare beräkningar. Skulle det stämma, så innebär det att havsvattnet fångar upp dubbelt så mycket kol i mangroveområden jämfört med vad vi räknar med idag.

På sikt vill han även kartlägga samspelet mellan mangroveområdena och haven på global skala, genom att summera sina studier över världen. Skulle hans hypoteser stämma kan det bli nödvändigt att göra nya beräkningar av hur viktigt havet är för koldioxidlagring. Isaac Santos menar att det, förutom att gynna värdet av land- och havsmiljöer, även skulle ha betydelse för ekonomiskt svaga länder där mangroven i många fall finns.

– Kan vi påvisa ett större ekologiskt bidrag från länder med mangroveträd, så kommer en större andel miljökrav att läggas över på rikare länder. Fler fattiga länder får tyngre ekonomiska argument på sin sida, säger Isaac Santos.


Blått kol

Mangroveskogar, ålgräsängar och havsbaserade våtmarker är viktiga områden i våra hav. Inte minst för att de fungerar som kolsänkor, och står för närmare häften av vår planets förmåga att lagra kol. Organiskt kol som är lagrad i havsbottnen och i havslevande arter kallas blått kol. Blått kol minskar mängden koldioxid i atmosfären, och har på så sätt en central roll i jordens förmåga att motstå klimatförändringen.

Havet som kolsänka

Då: Forskare har kunnat identifiera mekanismerna bakom den globala kolcykeln i flera årtionden. Vilken som setts som vår viktigaste kolsänka, det vill säga lagringsplats för koldioxid i naturen, har dock skiftat. Förr trodde man att det mesta fanns lagrat i vegetationens biomassa, det vill säga jordens levande organismer. Teorier gjorde gällande att även hav och jord kunde binda och lagra kol, men ingen kunde bevisa det.

Nu: Forskargrupper runt om i världen har i dagsläget pekat ut jord och sediment som den största kolsänkan. Tio gånger mer kol beräknas vara bunden i marken jämfört med den levande biomassan. Man har också bevisat att kol kan lagras där under århundraden. Termen ”blått kol”, kol som är bundet till havet, får fotfäste i forskningen först på 2010-talet. Fortfarande har man dock inte enats om hur stor den är.

I framtiden: Tack vare utvecklingen av analysmetoder kommer forskare att kunna beräkna hur mycket markbundet kol som tas upp av haven. Det bygger på teorin om ”utvällning”, som lanserades redan på 1960-talet, men som inte kunnat testas tidigare. Inledande forskning visar att det rör sig om stora kvantiteter. Bland annat genom utvällning av alkalinitet uppskattar man att havet har möjlighet att binda dubbelt så mycket kol som marken. Forskarna kommer också att kunna beräkna den globala mängden.

Isaac Santos

Titel: Professor i marin kemi
Ålder: 38
Familj: Gift med Ana och har två söner på tio och tolv år. Har katt och hund.
Minne från fältarbete: Älskar provtagning på natten i mangroveområden och vid korallrev. Natten ger alltid ett helt annat perspektiv på systemet vi studerar.
Gillar på fritiden: Att njuta av naturen med familjen.
Favoritplats: Vilken strand som helst.