Digital omställning kräver nya undervisningsformer

Inspelade naturupplevelser, hemmalaborationer och experiment som testas teoretiskt istället för på plats. Pandemin har tvingat många lärare att tänka om kring undervisningsformer, och uppfinningsrikedomen har varit stor.
– Att bibehålla motivationen hos studenterna är det svåraste, säger Pierre De Wit, forskare vid institutionen för marina vetenskaper.

Föreläsningar och grupparbeten via digitala plattformar har blivit vardagsmat för i princip alla studenter det senaste året. Inom vissa ämnen har det fungerat bra med omställningen till distansstudier, medan andra haft det betydligt svårare. En stor del av fakultetens utbildning bygger på praktiska moment som laborationer och fältstudier, där en del kurser fått dispens för att kunna genomföra moment på plats. För andra har det varit praktiskt omöjligt, och här har lärarna fått tänka till.

Det naturvetenskapliga basåret, som under året dessutom haft extra många studenter, är ett sådant exempel. Doktoranden Ida Hedén håller i en fysiologilaboration med sex olika stationer, som vanligtvis består av praktiska moment som att testa andning och blodgrupp. Men i distansläget blev det istället en blandning av olika undervisningsformer.

– Vi behöll alla stationerna, men de fick prova andra delar hemma. De fick till exempel stoppa händerna i kallt eller varmt vatten, och sedan i ljummet vatten för att känna hur känseln förändras i händerna. Sen diskuterade vi resultatet och varför det blir så.

I en annan fysiologilaboration som Ida håller i genomfördes istället övningarna live framför kameran. Syftet var att studenterna, som i det är fallet läser kandidatprogrammet i biologi, skulle se hur hjärtat påverkas av olika uppdrag. Till sin hjälp hade hon en annan doktorand som fick cykla, vändes upp- och ner med mera. Samtidigt kunde studenterna följa doktorandens hjärtrytm live och se vad som hände.
– Det var väldigt uppskattat. Därefter hade vi en djupgående diskussion om varför det händer, vad det är som aktiveras i våra kroppar som påverkas, säger Ida Hedén.

Exkursioner är andra inslag som varit svåra att genomföra det senaste året. Minna Panas undervisar lärarstudenter i naturorientering, och brukar ta med dem till ut till områden som Stora Amundön och Änggårdsbergen för att de ska få uppleva naturen och lära sig vilka miljöer de kan ta sin blivande klass till. Men nu har Minna istället valt att ta naturen till studenterna. Hon har till exempel filmat när hon själv varit ute och vandrat.

– Studenterna ska få en känsla av att vara ute på riktigt. De missar ju en del dimensioner naturligtvis, när de inte kan känna solen i ansiktet eller hur topografin förändras när man klättrar upp eller ner, men sådant har jag försökt kompensera för genom att till exempel berätta att ”här är det halt, så här får man gå försiktigt”.

Minna Panas är doktorand i naturvetenskap med inriktning utbildningsvetenskap inom forskarskolan CUL, och har fokus på digitalt lärande. Hon berättar att det finns mycket bra digitalt material att använda sig av, särskilt för den här typen av kurser där studenterna ska lära sig grundläggande ekologiska begrepp. Hon har låtit studenterna lyssna på fågelläten, tittat på filmer och följt olika typer av skeenden över årstiderna. Ett sådant exempel är kolträdet, en animation från Hyytiälä skogstation utanför Helsingfors som visar hur en tall i realtid binder luftens koldioxid.
– Vi kan välja datum och tidpunkt på dygnet, och se hur koldioxidhalterna varierar i luften och i trädet under året. Det finns oändligt många digitala resurser att lyfta in när man kan dela en skärm.

Till Tjärnö marina laboratorium brukar studenter från olika kurser och program komma för att göra fältstudier eller experiment, under längre eller kortare perioder. Men nu har praktiska moment bytts mot teoretiska övningar i många av kurserna, och besöken på fältstationen har fått vänta. Pierre De Wit berättar att omställningen varit särskilt utmanande i vissa kurser.
– När det i lärandemålet står att studenten ska bygga sig en praktisk färdighet i att utföra experiment, så är det extremt svårt att lösa på distans. Men vi har fått göra så gott vi kan.

Just den aktuella biologikursen inleddes med att studenterna fick en lista över lämpliga områden att besöka i Göteborgsområdet, som de själva kunde ta sig till.
– Åk dit, observera naturen, skriv ner vad ni ser. Fota med era mobilkameror. Det var instruktionerna till studenterna, berättar Pierre De Wit.

De fick i uppgift att identifiera en organism som de ville lära sig mer om, komma på en frågeställning –  någonting de ville lära sig om organismen – och sedan designa ett experiment för att ta reda på svaret. I vanliga fall hade studenterna kunnat testa sitt experiment i labbet, men istället fick de teoretiskt fundera ut hur de skulle kunna lösa uppgiften. Sen avslutades kursen med en tävling. Alla som ville skulle sedan få komma till fältstationen och genomföra det vinnande experimentet, när pandemin tillåter.

Förutom att det var en rolig grej, så tvingade det studenterna att tänka på vad som faktiskt var möjligt att genomföra eller inte, menar Pierre De Wit.

– Det är lätt att designa ett experiment i teorin, men man vet ju inte om det faktiskt funkar innan man testat det. Och oftast fungerar det inte första gången, utan man måste tänka om och göra det igen.

Att tvingas anpassa sin undervisning till nya förutsättningar har krävt mycket tid. Men det har också gett många nya tankar kring undervisning och hur den ska bedrivas i framtiden. Ida, Minna och Pierre upplever också att studenterna varit nöjda med de anpassningar som gjorts, och säger att de faktiskt fått mer positiv feedback från studenterna än vid ordinarie undervisning. Dessutom så har närvaron ökat på vissa kurser, när tröskeln att koppla upp sig hemifrån är mindre än att ge sig ut på en exkursion i dåligt väder.

Men samtidigt så har många av fakultetens studenter valt en utbildning med laborationer och fältstudier av en anledning – de gillar att komma ut och göra praktiska moment. Det är i alla fall vad Pierre De Wit tror.
– Om det här fortsätter så kanske de inte tycker att det är kul längre. Nu har vi studenter som gått en halv utbildning utan att få vara ute i fält, och till slut kanske de ledsnar.